Jag har börjat fundera på att ligga lågt med bloggandet ett tag. Jag skriver för min egen skull och tycker naturligtvis det är fantastiskt kul att någon vill läsa det jag skriver och att få trevliga kommentarer från nya (och gamla) blogg-bekantskaper. Men nu har jag kommit till en punkt där det har börjat kännas lite konstigt att så många som jag känner läser min blogg och vet så mycket om mig, även fast jag inte vet att de vet. Har börjat märka att även folk som inte "gett sig till känna" vet så mycket mer om mig än vad jag själv berättat. Får lite känslan av att min dagbok blir smygläst, trots att jag har valt den offentligaste möjliga dagboken. :) Märklig känsla. Jag kommer inte sluta helt, för nu är jag ju beroende ;) men min ärlighet begränsas av medvetenheten att jag är läst. Det var bättre innan när jag hade max 11 besökare på en dag för då funderade jag inte så mycket på det. Jag får smaka på det här lite, annars får jag skapa ny hemlig blogg haha. Pilutta er! ;)

Håller på med de sista ansökningshanlingarna till mina skolor nu. Tar en paus från personliga brevet för att blogga lite. :) Det har varit ett väldans funderande och vägande fram och tillbaks i mitt huvud den senaste veckan om vad som ska hända med mitt liv. Denna gången känns jag iallafall lite mer genomtänkt om jag skulle komma in eller välja någon av skolorna som jag sökt till. Jag får ofta höra att jag inte ska kasta bort min befintliga utbildning, men jag ser den inte som bortkastad, utan bara som en grund att stå på. Låt mig vara "fel". Det är inte så skrämmande som det låter. Någon dag, NÅGON DAG ska jag veta exakt vad jag vill med mig och då ska jag starta min egen buisness för då har jag blivit modig!! :)

Men nu ska jag släppa detta. Nu ska jag inte nämna detta något mer. Och frågar någon mig så ska jag spela död. Ansökningarna ska postas imorgon och jag kan slappna av. Sen får vi se... Tills vidare har jag iallafall fått en utökad fast dag på Ting plus körersättning och börjat pensionsspara hahaha. Här händer det grejer!

Haha jag har tre typer av bearbetningsmetoder just nu:

En riktig, en blogg och en Eva. Så det ska nog reda sig det här.

När jag blir gammal ska jag bli skrynklig och vacker och ha långt vitt hår. Det tror inte mina vänner. De tror jag kommer bli Gunilla Pontén...

Vi ska åka till grötö i maj!!! Jag måste nästan sjunga en liten sång om hur fint det ska bli. Jag älskar älskar göteborgs skärgård och framför allt grötö!!! Flickor och hundar. Och jag måste berömma alla brudarna för vår utomordentliga spetskompetens i effektivisering vad gäller reseplanering! Allt under övervakning av vår ständiga reiseleiter Eva! Jag längtar!!!

Jag älskar kungsgatanpromenaderna med lily. Speciellt nu när det är vår. Vi tramsar och trixar skitmycket. Dessutom går jag och pratar och sjunger för lily hela tiden. Så jag blir nog snart känd som crazy-dog-lady där. Ovanpå detta så träffade vi en skitsnygg kille med en dvärgtaxpojke idag. Naturligtvis var lily och mattis tvugna att testa hundtricket. ;)

Jag är lite trött på människor just nu. Alla utom Eva. Vad ska jag göra när hon flyttar till helsingborg? Jag måste flytta efter! Nej fan, jag ska ju flytta till dalarna. Hade kanske inte varit så fel. Sabbatsår från mitt liv. :)

Jag hade precis en asiatisk turistgrupp med guide på min gård. De pekade och fotograferade och jag stod som en apa i bur och flinade. Härligt.

Härom året bevittnade Eva så mycket som fyra asiatiska turistgrupper med guider, kameror på magen och glatt färgade solhattar i var sitt hörn av stortorget. Varje grupp med sin färg. Sen cirkulerade dem. Asiater är märkliga. Jag är lite rädd för dem.

Jag har en orolig själ. Jag har jättesvårt för att känslomässigt slappna av. Jag försvårar allt i min omgivning på grund av det, för jag vill känna den ultimata lyckan. Att bara nöja sig är inget för mig, även om jag för min egen bekvämlighets skull önskat att jag kunde. Om jag nöjt mig hade jag nog blivit rastlös och olycklig. Därför envisas jag oftast med att ta den svåra vägen för mig själv, vilket i andras ögon nog kan uppfattas att jag aldrig "växer upp". Men om att bli vuxen innebär att göra saker "på rätt sätt" så vill jag verkligen aldrig bli vuxen. Jag önskar bara att jag vore lite modigare. Hade jag varit modigare så hade jag kunnat ta tag i saker som jag önskar jag gjort. Ibland tror jag att min brist på modighet bottnar sig i min ringa kroppsstorlek. Jag är liten på alla sätt och har alltid varit just liten, på alla sätt. Så därför känner jag mig ofta liten...

När jag var mindre kände jag mig större. Men mitt liv har inte hänt i kronologisk ordning. Jag började i fel ände. Och nu är jag så trött på alla som är "rätt".