Ibland får jag panik på min far. Han är som ett litet barn. Idag skulle jag berätta en sak för min mamma. Om tyska viner. Och då börjar far min slänga ur sig en massa tyska ord. Vet inte vad han ville uppnå eller vad det var han ville förmedla. Om det var druvor eller städer eller vad. Men han slutade inte. Mitt vansinne började stiga men jag hejdade mig och tänkte min nya ständiga tanke: gör nu inte som du brukar, utan jag bad honom lungt och sansat att vänta lite för jag skulle bara berätta färdigt. Givetvis fortsatte han utan att lyssna och jag sa åter igen att om jag bara fick prata klart med mamma först så kunde han förklara vad det var för märkliga ord han slängde ur sig, men ännu en gång lyssnade han inte utan fortsatte säga sina saker om och om igen. Vid tredje snälla försöket då jag även tillade att jag inte begrep vad han sa men att han gärna fick förklara om en liten stund så tystnade han. Han tröttnade nog för att jag inte blev förbannad och började skrika som jag brukar. Han retar mig till vansinne och han tycker nog det är kul! Det är såååå tröttsamt.

Eva och jag har en hangup på seniga armar. Och gärna seniga armar som kör bil och växlar. Och lite knotiga smala fingrar. Är inte det märkligt?

Sen gillar jag ju fetton också... Mjuka tjockismagar. Inte för tjockismage, men lite lagom trivselfet sådär. :)

Och så ska de inte vara för gamla och manliga. Avskräckande. Lagom pojkiga. Och lite hårlösa.

Låter som jag trånar biafrabarn...

Hemskt vad jag tänker på män nu helt plötsligt. Var det så länge sedan... :)