Ja nu har jag pratat iallafall. För det var ju mest jag som pratade kändes det som. Han har bara bestämt sig på en dag att jag inte var värd besväret trots allt och sedan slagit dövörat till. Ingenting är värt att kämpa för. Och det känns ju så fint att höra saker som att "det inte är rättvist mot dig, Anna" . Var kom detta plötsliga inslag av omsorg för mina känslor ifrån? Jag bestämmer väl själv vad som är eller inte är rättvist mot mig.

Över två jävla år har jag slösat mitt hjärta och min tid åt denna individ. Jag har aldrig gett upp hoppet, trots jag blivit sårad på alla sätt möjliga. När han sedan tillslut var min och jag trodde det var på riktigt visar det sig att det bara va hittepå. Jag är så satans blåögd och naiv så att om mitt liv hade varit en film eller tv-serie hade folk skrattat åt min dumhet. Så känns det.

Det värsta av allt är att hela mitt hjärta är fyllt av honom och jag kommer sakna honom så mycket att bara tanken på det gör mig helt orkeslös. Redan har det hänt saker där jag tänker att det måste jag berätta för Staffan, och sen kommer jag på mig själv med att jag inte kan... Detta kommer bli jävligt.

Ja så här länge fick min lycka vara. Jag har blivit dumpad per sms och han vägrar prata med mig. Jag fattar inte vad som pågår mer än att jag är helt jävla krossad.

Är ingenting värt något nu mer?